Det förs diskussioner på centralt plan hurvida det är lämpligt att starta en utredning om händelserna i Husby. Vissa partier har den kanske lite konstiga attityden att det inte skulle ge något tillbaka för att man redan vet orsakerna. En liknande utredning gjordes tydligen i samband med Göteborgskravallerna för några år sen. Här menar de politiker som är för en Husbyutredning att den gav mycket.

Min stad, Malmö har under årens lopp drabbats hårt av bilbränder, attacker mot räddningspersonal, beskjutningar och mycket annat våld. Förra veckan vaknade jag av ett lastbilsljud. På morgonen förstod jag att det var en brannbil eftersom någon hade anlagt en brand om närliggande skola. Nån skoltrött elev? Ja kanske men i så fall varför? Och vad blir konsekvenserna av detta? Jag tittade nyss ut genom fönstret, en pojke drog benen efter sig på väg hem från skolan. Skolan kan inte erbjuda lektioner i förstörda lokaler, ja det förstår tom jag. Den lilla pojken jag såg vet jag inget om, men jag har själv en styvson som går på skolan och hade jag nu inte haft ständig kontakt med skolan hade jag kanske inte vetat att de slutat tidigare, och här skulle vem som helst kunna hitta på ett scenario om vad som skulle kunna hända.

Är det inte värt att göra en statlig utredning? Jo säger jag som mamma! Politiker kanske säger nej av andra orsaker, men vad vill man i så fall lägga pengarna på??

Ensam, gammal och övergiven

Runt om i vårt land, i närheten av dig vart du än befinner sig finns en äldre kvinna eller man som har fått lämna sitt hem, kanske för att någon annan talat om för dem att de inte längre kan bo hemma.

I bästa fall har gamla ”Stina” fått en ny liten lägenhet på ett boende i sin hemstad. Men allt som oftast får man flytta en längre sträcka.

De flesta av våra gamla har stått i kö en längre tid för att få en plats på ett boende. Och när de väl får det, köerna växlar mycket i landets kommuner, så är de glada och nöjda över att de nu ska få hjälp dygnet runt. Men det finns dem som inte förstår varför de har blivit lämnade där. Barnen har kanske flyttat mamma eller pappa till ett äldreboende och sen tycker de att nu har vi gjort vårt. Nu ska personalen ta över och vårda mamma eller pappa till livets slut.

Det är inte många av hemmen som idag bedrivs med vinstintresse. En och annan privat aktör finns det men alla oavsett privat eller kommun har ett intresse att inte gå minus i budgeten.

Så när nu mamma eller pappa får sitt kanske efterlängtade boende kommer de kanske till en värld där personalen går på knä, det förväntas att man ska leva upp till alla uppsatta mål men med så lite pengar som möjligt. Bemanningen är ofta minimal nästintill smärtgräns. Personalen våndas för att man inte hinner sitta ner och prata med din mamma eller pappa. Sjukskrivningarna är kanske många för man orkar inte, men man kämpar tillbaka för trots allt så trivs man med sitt arbete.

Som undersköterska vet du att ditt arbete är uppskattat när gamla ”Stina” ler mot dig och säger:

 Men är du frisk nu! Jag har saknat dig!

För en tid sen kom beskedet från hovrätten att man sänker straffet för den unga pojke som högg ihjäl sin syster Maria Barin i Landskrona med över hundra knivhugg.

Pojken döms till fyra års ungdomsvård.

I min värld får detta oerhörda konsekvenser för alla unga flickor som lever i hederskulturen. 

Svensk lagstiftning har talat, och det man i praktiken säger är att unga pojkar  utan problem kan mörda sina systrar då de valt att leva på ett annorlunda vis än sin släkt. Straffet blir ändå minimalt om inte obefintligt.

Jag kan känna en oerhörd ilska över Hovrättens dom och motivering. Men det viktigaste är ändå att komma ihåg att det är i den svenska lagstiftningen felet ligger. På internet går det att läsa att domen är rätt, med motiveringen att pojken bara var ett barn, det kan man dock diskutera. Enligt svenska normer var han ett barn ja, men i t.ex arabiska länder anses pojkar vara vuxna män betydligt tidigare.

Ibland möter jag unga flickor av utländsk härkomst som är uppväxta i Sverige. Hon kanske har träffat fel kärlek enligt vad hennes släkt tycker. För att rädda sitt eget liv får hon lämna allt bakom sig, hem, vänner och kontakt med familjen. Mot sin vilja är hon född in i en kultur som omvärlden misslyckats att påverka. Jag har mött flickor som inte kan se problemet för deras föräldrar är inte alltid av samma åsikt som resten av släkten. Lever man under en hotbild kan det vara svårt att alltid se hela bilden.

Det kanske mest kända fallet i Sverige är fallet om Fadime. Hon sa vid ett tillfälle, citat: Jag är deras ansikte utåt. I allt jag gör måste jag tänka på männen i min familj, för allt jag gör påverkar dem.  Att döda mig är det enda sätt de har att få tillbaka sin heder på, sin stolthet sa Fadime. Slut citat.

Hederskulturen är oerhört svårt att förstå för oss som inte levt i den, men vi kan hjälpas åt att säga att det är inte ok. Svensk lagstiftning måste ändras för alla har rätt till sin partner och framför allt rätt att välja själv!

Igår kom beskedet att John Bauer skolorna lägger ner sin verksamhet pga bristande elevantal. Och genast kom debatten igång på olika sätt. Jag har ingen erfarenhet just av John Bauer, men ett av mina barn har gått lågstadiet i en friskola med Svenska kyrkan som ledstjärna. Dessa år minns vi båda som vanliga skolår, men också med en extra portion omtanke. Idag är dottern 17 och minns fortfarande hur varm omgivningen var. Visst fanns det sånt även där som finns i alla skolor. Men det var bra för henne där och då. En väninna valde att sätta sin son i Waldorfpedagogiken och där var han kvar ända upp i högstadiet. Vad menar jag? Jo den kommunala skolan passar kanske inte alla barn i alla lägen, om man inte har riktig tur och hittar en bra skola. Då jag har fyra barn har jag erfarenhet även av detta. Både bra och dåliga skolor. Vi ska vara tacksamma över att vi har en valfrihet.

Är det någon som ställer frågan vad händer nu med alla elever som fostrats i John Bauer andan? Jo skolorna ska säljas säger man från JB-ledningen. Men till vem? Blir dessa nya aktörer godkända av skolinspektionen? Ja, det återstår att se.

Sviter efter våldet

Det är allmänt känt att våldet ökar i vårt land. Vad vi alla kanske inte tänker på är att det finns många olika sorters våld.  Psykiskt, fysiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt och hedersvåld är de sorter vi kan möta dagligen på landets alla kvinnojourer.

Våld mot djur och läktarvåld är andra sorter som kan leda till våld i nära relationer.

Jag har en hund. Runt påsktid för 13 år sen möttes våra vägar. Svart, liten och öron som var framåtvikta fick hon mig att ta henne till mig. Några år senare kom det en man in i mitt liv, en man som sa allt vad jag ville höra och som jag trodde var mannen i mitt liv. Från dag ett sa han att jag hade ju inte uppfostrat min hund och det skulle han nu ändra på. Att det skulle ske med slag, det glömde han säga. Min väninna sa tidigt den som slår på djur slår också på människor. Min kloka väninna som jag alltid brukar lyssna på men inte denna gång. Slag mot hundens huvud och rygg blev mer regel än undantag. Livet förändrades för oss alla i familjen under det att våldet eskalerade.

Efter några hårda år blev jag av med mannen och familjen kunde hitta tillbaka till varandra. Hunden finns fortfarande bland oss men det är många hon inte litar på. Folkmängder gör henne nervös och hon är alltid på sin vakt.  Sviter efter vad jag som hennes matte oförstående utsatte henne för, något vi båda för alltid får lida för.

I mitt ideella arbete på en kvinnojour möter jag ibland kvinnor och barn vars förövare använder djuren för att kunna utöva hot.

-Kommer mamma inte tillbaka senast i morgon så vet jag inte vad som händer med hunden, jag vet ju inte hur mycket mat han ska ha. Budskap som männen mycket väl kan skicka genom barnen.

I veckan hörde jag från en veterinär om en pojke som upprepade gånger figurerade kring misshandlade djur. Några år senare dömdes han för mord på två flickor.